Rasens historia
Portugisisk vattenhund är en mycket gammal ras. Det finns tecken som tyder på att den kan dateras tillbaka till omkring 600-talet före Kristi födelse. År 1297 skrev en munk om hur en sjöman blivit räddad ur hög sjö utanför en portugisisk by av en hund med svart, strävt, långt hår, klippt från sista revbenet och med en tofs på svansspetsen. Den beskrivningen illustrerar pälsen och klippningen av dagens vattenhund. I boken ”Hungers Prevention”, publicerad 1621 av den engelska författaren Gervase Markham, beskriver han rasen i detalj. Vattenhunden finns även målad av bl. a konstnären Reingale år 1803.
Det är ett faktum att åtminstone hälften av de 130 fartyg som ingick i den spanska armada som seglade mot England den 18 maj 1588, hade dessa hundar ombord, som livräddare.
Den portugisiska Vattenhunden utvecklades längs Portugals kust, i syfte att vara ett värdefullt ”arbetsredskap” på fiskebåtarna. Antalet vattenhundar bestämdes av båtens storlek. Tålmodigt väntade hunden på att en fisk skulle försöka fly, då den utan kommando omedelbart dök i vattnet för att hämta tillbaka den flyende fisken. Dessa beundransvärda dykegenskaper användes även till att apportera trasiga linor och tappade redskap, ner till ett djup av 4 meter.
Under århundraden har dessa hundar tränats i att samarbeta med fiskarna genom att även hämta redskap om dessa tappas överbord, att agera kurir mellan båtar eller från båt till land genom att bära meddelanden i en skinnpåse och det har också hänt att de räddat människor som fallit överbord. De kan utföra dessa sysslor eftersom de är uthålliga, kraftfulla simmare och vatten är en naturlig miljö för dem att arbeta i. Vattenhundens starka, musklade ben och skuldror, tillsammans med dess häpnadsväckande starka, piskliknande svans, gör det möjligt för den att simma avsevärda distanser. Sträckor på upp till 8 km i tempererat vatten är dokumenterade. Den vaktade även sin husses båt och dess redskap och fick då samma betalning som en vuxen fiskare, dvs. fiskar. När det inte var fiskesäsong, gick hundarna tillsammans med fåren och livnärde sig främst på vilda kaniner.
Under denna tid hade den portugisiska vattenhunden möjlighet att blanda sig med andra raser i England och Irland. Man räknar vattenhunden som stamfader till de gamla engelska retrievrarna, flat- och curly coated retriever. I Irland har rasen påverkat dagens Kerry Blue Terrier. Efter att engelsmän blandande in St. Bernhardshundar uppkom den moderna New Foundlandshunden. Denna hund blev för stor och tung för en del av vattenarbetet men inblandning av spaniel fick ner storleken till en lämpligare nivå. Rasen Labrador Retriever hade sett dagens ljus. PVH tros finnas inblandad i alla idag vattenapporterande raser. Då den är uppfödd endast för vattenarbete gör det rasen till den mest mångsidiga simmaren och dykaren inom alla hundraser.
Under den senare delen av 1800-talet förbättrades nätteknologin, kommunikationen mellan båtarna och mellan båtar och land, och vattenhunden var ej längre var nödvändig på båtarna på samma sätt som tidigare. Detta medförde att antalet individer föll drastiskt. År 1903 uppskattades antalet vara 110 och 1934 var antalet 105 individer.
Vid denna tidpunkt blev skeppsredaren Vasco Bensaude, med kennelnamnet Algarbiorum, intresserad av rasen och började år 1937 föda upp valpar. Han sålde dock inga valpar utan gav möjligen bort några som presenter. Hans avelsarbete är baserat på Leaõ, en hund som han hade köpt från en fiskare.
Rasstandarden är baserad på denna hanhund - Leaõ.
Efter Vasco Bensaudes död, fick den berömda tjurfäkterskan Conchita Branco de Citron överta alla hans hundar. Hon fortsatte hans arbete under kennelnamnet do Al Gharb. Några få av hennes hundar såldes till USA, men flertalet blev dödade i samband med den Portugisiska revolutionen 1974, varefter Conchita flydde till Brasilien.
Dr Anthony Cabral, en vän till Vasco Bensaude, hittande några hundar på landsbygden och påbörjade sitt avelsarbete av rasen. Han hade sin första kull 1958. Han fortsatte att föda upp valpar också efter revolutionen för att bevara rasen för eftervärlden. Även han tillvaratog bortkomna, ägarlösa hundar som han använde i sitt avelsarbete. Taro torde vara den bäst kända av dessa. Dr Anthony Cabral har kennelnamnet Alvalade. När Dr Cabral gick bort, delades hans hundar mellan dåvarande kennelflickan Carla Molinari, kennel do Vale Negro, och vännen Sally Starte, kennel do Condinho.
Dessa två vänner, Vasco Bensaude och Anthony Cabral, har båda räddat rasen från utrotning, men vid två olika tillfällen och med olika blodslinjer. Dessa två män har för alltid skapat sin plats i vattenhundens historia.
Rasen kommer till Sverige
År 1980 importerades den första portugisiska vattenhunden till Sverige. Tikens namn var Foursome’s Primavera. Hon var en brun tik född i Norge med härstamning direkt från Portugal och USA. Denna tik parades med sin bror, Foursome’s Pescador och en kull om sju valpar blev den först födda i Sverige. Kombinationen gjordes om senare, med två valpar som resultat. Ägaren till Primavera importerade därefter hanhunden Cartmel Devil’s Storm från England. Han var fallen direkt efter två Alvalade-hundar. Cartmel Devil’s Storm lämnade endast fyra valpar där ingen gått i avel.
Tillsammans med Primavera kan man återfinna bland andra
- Leme d’Albergaria (imp Portugal 1986),
- Glenwhin Burletta (imp England 1988),
- Cartmel Sea-Storm (imp England 1990),
- Cartmel Sea-Symphony (imp England 1990) och
- Inka do Condinho (imp Portugal 1990)
som grundare av den svenska stammen av portugisisk vattenhund.
Fram till 1995 föddes endast ett fåtal kullar varje år, men därefter började registreringssiffrorna så sakta öka.
År 2018 fanns det uppskattningsvis cirka 3 500 Portisar i Sverige.
Källor:
http://waterbabypwd.net/_wsn/page11.html (2007-10-08)
http://www.portugisisk-vattenhund.nu (2007-10-08)